Idag har jag varit i Texas och installerat programvaror på en server. Sedan handlade jag mat för en vecka och besökte banken för att betala några räkningar. En gammal bekant som jag inte träffat på länge dök upp och vi pratade en stund. Jag har läst nyheter och en gnutta skvaller i dagstidningar från olika länder och tittat på några nyhetsinslag från olika tv-kanaler. Hos Apoteket konstaterar jag att ett recept var slut och besöker min läkare för att få receptet förnyat. Jag har letat fram referenslitteratur för ett område jag behöver uppdatera mig på och bläddrade lite förstrött i den medan jag drack kaffe.
Egentligen gjorde jag förstås allt det här via nätet, sittande vid mitt skrivbord och i soffan med laptop. I stort sett en helt vanlig dag. Om jag hade beskrivit den på det sättet för 15 år sedan hade de flesta läsare skrattat åt min science fiction.
Nu är det inte science fiction, det är en del av vardagen. Vi kommunicerar med varandra över nätet. Vi håller uppe, återupprättar och skapar nya sociala kontakter. Vi betalar räkningar på internetbanken och anmäler vård av sjukt barn hos försäkringskassan. Vi sköter och söker jobb via nätet. Vi letar leverantörer, jämför priser och handlar när och där det passar oss. Vi diskuterar hobbies, politik och andra intressen. Precis som vi också gör via telefon eller öga mot öga.
För en något yngre generation än min är allt det här självklart, de funderar inte över det. Hur skulle man annars göra.
Tyvärr finns det också en grupp människor som inte alls förstår hur det här kan vara en del av vardagen. De blir skräckslagna över tanken på att någon ägnar så många timmar av sin dag vid en dator. Om man okritiskt lyssnar på dem så måste man dra slutsatsen att jag är en nätmissbrukare som behöver behandling (som av en ren slump säljer de dessutom såna behandlingar!).
Trots deras högljudda och envisa mässande kommer jag inte att skriva in mig på behandlingshemmet. Däremot ska jag ta en promenad i solen, kanske tar jag en fika med en bekant. Sånt har jag nämligen mer tid för när jag kan sköta så mycket annat via nätet.
(edit: nu har snyfthistorierna nått Aftonbladet också)