Jag har några ljudböcker på min hårddisk. Att det bara är några få beror på att jag och ljudboken aldrig riktigt blivit kompisar. Jag läser väldigt mycket snabbare än uppläsaren och blir mest bara frustrerad över att det går så långsamt framåt. Om det inte är ett proffs som läst in boken blir den fullständigt outhärdlig och det har hänt att jag helt gett upp en ljudbok av just det skälet.
Nä, jag föredrar riktiga böcker trots att de också har sina dåliga sidor (nu syftar jag inte på innehållet i böcker av Jan Guillou, jag tänkte mest på flyttkartongernas vikt när man flyttar).
Men det finns tillfällen när ljudboken vinner över pappersboken, det är t ex både svårt och olämpligt att läsa en bok samtidigt som man kör bil och det kan vara trevligt att ha en ljudbok i mobiltelefonen som man kan lyssna på när man är ute och rör på sig. Därför har jag vid några tillfällen köpt ljudböcker på nätet, alltid från ställen där jag får vanliga MP3-filer som går lätt att överföra till en iPod eller mobiltelefon, t ex hos Adlibris.
Dessa ljudböcker ligger alltså på min hårddisk och eftersom jag betalt för dem så tycker jag att de borde få ligga där, men så enkelt är det visst inte. Blotta förekomsten av dessa ljudböcker i min dator skulle nämligen kunna användas som bevis för att jag ägnar mig åt fildelning av ljudböcker.
Låter det osannolikt? Nej, efter att ha läst den här artikeln av André Rickardsson, tidigare expert på IT-säkerhet hos SÄPO, inser jag att det vore fullt möjligt.
I det specifika ärendet 2707-09 hos Solna Tingsrätt finns ingenting i ansökan som visar att någon fildelning faktiskt har skett. I ansökan sägs att ”verken tillgängliggjorts” och det påstås att det skett ”i stor skala”. Men någon bevisning för det finns inte i ansökan. Man visar bara att de listade ljudböckerna fanns på en dator ansluten till den IP-adressen just när Antipiratbyrån, utan ägarens samtycke, tog sig in i den datorn.
Om Anders Nilsson hos Antipiratbyrån får för sig att bryta sig in i min dator skulle han bara behöva göra några skärmkopior/utskrifter av innehållet i min ljudbokskatalog för att kunna göra en ansökan hos tingsrätten. Om tingsrätten godkänner den så är nästa steg att Antipiratbyrån stormar min lägenhet med hjälp av kronofogdar och beslagtar mina datorer i väntan på utredning.
Naturligtvis skulle jag så småningom frikännas eftersom jag antagligen skulle kunna leta fram kvitton på att jag köpt dessa böcker, men under tiden skulle Henrik Pontén skicka ut pressmeddelanden om ytterligare ett lyckat tillslag. Jag kan livligt föreställa mig hur de skulle formuleras.
”Vid tillslaget beslagtogs hårddiskar på totalt 3TB, motsvarande 7000 ljudböcker”
Att mina 3TB hårddiskar inte är fyllda med ljudböcker utan med säkerhetskopior av programkod jag själv skrivit och digitalbilder från min egen kamera är ju ointressant när Pontén ska skryta över sin framgång. Hans uppgift är att få så mycket publicitet som möjligt och tidningarna kommer okritiskt att påstå att mina hårddiskar verkligen innehöll just 7000 ljudböcker.
Själv skulle jag under tiden berövas möjligheten att jobba, eftersom jag huvudsakligen jobbar hemifrån och behöver mina datorer.
Rättssäkerhet fanns helt enkelt inte med på agendan när Beatrice Ask och hennes kollegor godkände att företag utför polisarbete i frågor där företaget själv har vinstintresse.
Läs annat intressant om: ipred, personlig integritet, antipiratbyrån, fildelning
update: IDG skriver om detta, Michael Gajditza polisanmäler Antipiratbyrån