I går skrev jag om konsten att misslyckas vilket resulterade i ett mail (hey, det går att kommentera i bloggen 🙂 ) där avsändaren menade att det helt enkelt beror på att musikindustrin inte förstår tekniken. Visst, det är en del av problemet, men jag ser det som att större delen av ansvaret ligger hos marknadsföringsfolket.
Om de inte förstår tekniken eller hur marknaden förändras så kan de skaffa sig den kompetensen. För tekniken finns det mängder av kompetenta människor och för marknadsbiten skulle de tex kunna hyra in Daniel Johansson. Men det är ändå inte riktigt så enkelt.
Pengaflödet i musikindustrin är komplicerat. Köper man en CD är det inte många spänn som hamnar hos dem som faktiskt skrivit, komponerat, producerat och framfört musiken. Merparten stannar längs vägen i distributionskedjan. Det intressanta här är att jättarna i många fall äger flera delar av kedjan, ibland ända ned till butiken där skivan säljs och de tjänar (nåja, de brukade göra) pengar hela vägen.
Det är givet att jättarna är skräckslagna över affärsmodeller där den fysiska plastbiten inte längre fyller någon funktion.
Nyss hittade jag den här youtubelänken hos Emma. När jag såg den fick jag faktiskt en viss förståelse för att företag med föråldrade affärsmodeller försöker lagstifta mot förändring, men det finns ändå bara två vägar. Anpassa sig eller ge upp.