Sedan önskar jag förstås att SR ägnade mer energi åt att få ut sitt arkiv på nätet.  Det är tveksamt om det finns en större kulturskatt i Sverige och det är jäkligt trist att den ligger inlåst i radiohusets källare.  Jag vet att det finns folk hos SR som VILL men juristerna säger stopp för att upphovsrätten säger stopp.

Att t ex behöva ta bort program från sajten efter en viss tid är fullständigt hål i huvudet.

Trist var ordet.

Nu har hovrätten sagt sitt och det är uppenbart att de har högre läsförståelse än tingsrätten. När jag läser hovrättens protokoll tycks det som att de också har förstått att ansökan inte innehåller något som faktiskt bevisar att de filer som påstås finnas på servern varit tillgängliga för andra.

Emellertid finns inte någon utredning som klargör hur Svenska Antipiratbyrån fått tillgång till inloggningsuppgifterna eller om annan än byrån kunnat ladda ner verk från ftp-servern. Enligt hovrättens mening går det därför inte att dra några slutsatser om vad som krävs för att få tillgång till inloggningsuppgifterna eller i vilken omfattning dessa uppgifter fått spridning. Det finns därför inte heller något underlag för att bedöma kretsens syfte, storlek, karaktär, inträdesvillkor eller beständighet. Inte heller går det att bedöma om något ekonomiskt syfte förelegat.

Två hovrättsråd reserverade sig med en annan åsikt.

Sannolika skäl föreligger således för att det rört sig om ett tillgängliggörande som inte riktat sig till en helt sluten krets.

Såvitt jag förstår handlade det om en FTP-server som krävde login. Jag är förstås inte jurist men jag kan inte riktigt se hur man kan tolka det som att det inte rör sig om en sluten krets användare. Serverns ägare kunde i princip ha varit den enda användaren, några bevis för annat finns inte i ansökan.

Hovrätten ser dock ingen konflikt mellan IPRED och datakommunikationsdirektivet som normalt förhindrar en operatör att lämna ut abbonnentuppgifter.

Läs också vad operatören Ephone säger till IDG.

Det här innebär att vi ökar möjligheterna att få ett vettigt innehåll på internet. Nu kan vi bygga lagliga tjänster där kreatörerna får betalt för sina tjänster och då kan vi försäkra oss om att det finns ett bra innehåll på internet.

Det var på tiden, idag är nätet fyllt av strunt och hur skulle det se ut om folk själva tvingades välja vad de ville läsa, lyssna på eller titta på. Det gör naturligtvis underhållningsindustrin mycket bättre än vi vanliga människor.

Framtiden är ljus.  Hollywood och skivbolagen kommer att ordna upp situationen.  Jag har redan kommit över ett utkast till de framtida förbättringarna! Så här blir erbjudandet från din ISP när Ponténs uppdragsgivare får bestämma:

För att driva igenom detta söker industrin också stöd i lagstiftning. Om detta skriver bland annat Aftonbladet och Expressen

IDG Knuff

Intressant om tpb pirate bay telekompaketet

Nä, jag föredrar riktiga böcker trots att de också har sina dåliga sidor  (nu syftar jag inte på innehållet i böcker av Jan Guillou, jag tänkte mest på flyttkartongernas vikt när man flyttar).

Men det finns tillfällen när ljudboken vinner över pappersboken, det är t ex både svårt och olämpligt att läsa en bok samtidigt som man kör bil och det kan vara trevligt att ha en ljudbok i mobiltelefonen som man kan lyssna på när man är ute och rör på sig.   Därför har jag vid några tillfällen köpt ljudböcker på nätet, alltid från ställen där jag får vanliga MP3-filer som går lätt att överföra till en iPod eller mobiltelefon, t ex hos Adlibris.

Dessa ljudböcker ligger alltså på min hårddisk och eftersom jag betalt för dem så tycker jag att de borde få ligga där, men så enkelt är det visst inte.  Blotta förekomsten av dessa ljudböcker i min dator skulle nämligen kunna användas som bevis för att jag ägnar mig åt fildelning av ljudböcker.

Låter det osannolikt?   Nej, efter att ha läst den här artikeln av André Rickardsson, tidigare expert på IT-säkerhet hos SÄPO, inser jag att det vore fullt möjligt.

I det specifika ärendet 2707-09 hos Solna Tingsrätt finns ingenting i ansökan som visar att någon fildelning faktiskt har skett.  I ansökan sägs att “verken tillgängliggjorts” och det påstås att det skett “i stor skala”.  Men någon bevisning för det finns inte i ansökan.  Man visar bara att de listade ljudböckerna fanns på en dator ansluten till den IP-adressen just när Antipiratbyrån, utan ägarens samtycke,  tog sig in i den datorn.

Om Anders Nilsson hos Antipiratbyrån får för sig att bryta sig in i min dator skulle han bara behöva göra några skärmkopior/utskrifter av innehållet i min ljudbokskatalog för att kunna göra en ansökan hos tingsrätten.   Om tingsrätten godkänner den så är nästa steg att Antipiratbyrån stormar min lägenhet med hjälp av kronofogdar och beslagtar mina datorer i väntan på utredning.

Naturligtvis skulle jag så småningom frikännas eftersom jag antagligen skulle kunna leta fram kvitton på att jag köpt dessa böcker, men under tiden skulle Henrik Pontén skicka ut pressmeddelanden om ytterligare ett lyckat tillslag.  Jag kan livligt föreställa mig hur de skulle formuleras.

“Vid tillslaget beslagtogs hårddiskar på totalt 3TB, motsvarande 7000 ljudböcker”

Att mina 3TB hårddiskar inte är fyllda med ljudböcker utan med säkerhetskopior av programkod jag själv skrivit och digitalbilder från min egen kamera är ju ointressant när Pontén ska skryta över sin framgång. Hans uppgift är att få så mycket publicitet som möjligt och tidningarna kommer okritiskt att påstå att mina hårddiskar verkligen innehöll just 7000 ljudböcker.

Själv skulle jag under tiden berövas möjligheten att jobba, eftersom jag huvudsakligen jobbar hemifrån och behöver mina datorer.

Rättssäkerhet fanns helt enkelt inte med på agendan när Beatrice Ask och hennes kollegor godkände att företag utför polisarbete i frågor där företaget själv har vinstintresse.

Läs annat intressant om: ipred, personlig integritet, antipiratbyrån, fildelning

update: IDG skriver om detta, Michael Gajditza polisanmäler Antipiratbyrån

Peter räknar ut att släktforskarna genom dessa påstådda nedladdningar gått miste om närmare 15 miljoner kr.   Släktforskningen är därmed i fara, “De frivilliga släktforskarna har inte råd” skriver Peter.

Men vänta lite.  Vad är det de inte har råd med?  När jag läser på Släktforskarförbundets egen sajt så säger de att insamlandet av uppgifter sker ideellt, frivilliga kan anmäla sig att utföra uppgiften på sin ort. Utan ersättning.  Och nu har de alltså inte längre råd att inte betala ut någon ersättning?

Om man besöker sajten Släktdata så kan man dessutom läsa att de har fått den här CDn av Släktforskarna för att gratis lägga ut den på nätet i sökbar form. Det verkar bra tänkt och mycket billigare än att pressa CD nu när de har så ont om pengar.

Jag kan bara dra slutsatsen att Peter gjorde en Liza.  Han trodde att han hade en billig poäng i piratdebatten och i likhet med Liza Marklund tyckte han inte att han behövde kontrollera fakta.  Jag antar att Peter alltså är negativt inställd till piratkopiering och upphovsrättsbrott.

Peter verkar dock inte veta vilket ben han ska stå på.  För drygt en månad sedan fanns det en artikel i Aftonbladet där Peter berättade hur man kan gå runt det upphovsrättsliga skyddet hos amerikanska tv-sajter.  Ville man veta detaljerna så fick man snällt betala till Aftonbladet först eftersom artikeln låg i deras “Plus”-tjänst.

Är det alltså ok att uppmana till upphovsrättsbrott när Aftonbladet själva tjänar på det?

Upphovsrätten mår bra av att diskuteras, men visst vore det trevligt om det kunde ske med annat än påhittade fakta?

(tack till Erik Laakso som uppmärksammade mig på Släktdata-sajten!)

Annat intressant på samma tema: Liza Marklund yttrandefrihet upphovsrätt Knuff

Att skivbutikerna försvinner beror på att folk inte vill köpa skivor längre. Närmare bestämt vill de inte köpa själva plastbiten eftersom den inte längre fyller någon funktion. Musiken finns det fortfarande intresse för, men köparen vill ha den i annan form, något som nätet tillåter på olika sätt. Det handlar bland annat om tillgänglighet som jag skrivit om tidigare.

I krönikan påstås att att skivan laddats ned illegalt över 80000 gånger, en siffra som ifrågasatts på flera håll, bland annat hos brokep och Roger.  Jag roade mig med att forska lite och hittade bland annat några kommentarer på en Myspace-sida där Johan själv skriver varifrån han fått uppgifterna.

När jag läste vad Johan skrivit insåg jag hur det hängde ihop.  Ta en titt på den här bilden från nowtorrents.com där jag sökt efter “stockholm stoner”:

Det ser onekligen ut som om Stockholm Stoner är populära, tusentals nedladdningar. Jag provar att söka efter något annat på samma sajt, jag söker efter mitt eget hobbyprojekt där jag och min ekorre Kurt skapar dansbandsmusik på fritiden:

Oj, över 30000 illegala nedladdningar och vi som inte ens gjort klart albumet!  Här skulle jag naturligtvis kunna göra som Johan och börja skrika om lagstiftning och kinesisk censur.  Tyvärr kommer det inte att göra mig rik.   Sajten nowtorrents Det här “sökresultatet” är nämligen helt och hållet fejk.

Vad man än söker på så får man länkar som ser ut som de i exemplen, med ett slumpmässigt antal nedladdningar.  Konceptet är enkelt, man vill att besökaren ska klicka på länkarna som leder vidare till en sajt som påstår sig sälja fri tillgång till musik och annat.  En kvalificerad gissning är att den som halar upp kreditkortet på den sajten kommer att få en PDF-fil som innehåller lite instruktioner om hur man använder olika fildelningsprogram.

Sorry Johan, jag förstår att det är trist att ingen vill köpa din musik, men det verkar inte vara någon som vill ha den gratis heller.

Annat intressant på samma tema: Liza Marklund yttrandefrihet bloggvärldsbloggen Anna Troberg opassande Mary X Knuff

Tillägg, eftersom flera har frågat:

Marknadsstrategin för Kurt-Uffez är inte helt klar än, men grundplanen är att albumet bara ska säljas på 12-tums CD, exklusivt i en butik som ligger på toppen av Mount Everest. Vi räknar kallt med att få en hel del publicitet på det sättet.

Utöver att själva initiativet är utmärkt är även genomförandet mycket bra. Tekniken fungerar utan vidare och i den flash-baserade spelaren uppdateras ständigt bilder/text som berättar vad som händer och vem som talar.  Alla tidigare sändningar finns prydligt strukturerade och gör det möjligt att lyssna i efterhand om man inte haft möjlighet att göra det i realtid.

SVT och SR har sedan länge förstått möjligheterna med nätet. Den här sändningen hade inte varit möjlig med tradionell teknik, frekvenserna räcker inte till för den här typen av extrasändningar.

Kort sagt, public service när den är som bäst. Enligt min mening tillräckligt bra för att ensamt motivera mig att betala tv-licensen nästa kvartal också.

Något jag länge önskat mig är att kunna söka i det nästintill bottenlösa arkiv av material som finns hos både SR och SVT.  Jag föreställer mig att de som jobbar med sajterna gärna skulle erbjuda det.  Det skulle förstås krävas en enorm arbetsinsats för att digitalisera alla gamla band som finns i arkiven men det är tyvärr inte det stora problemet eller den största kostnaden.

Problemet är att upphovsrätten i sin nuvarande form sätter stopp för möjligheten att lägga ut materialet på nätet. Så snart det förekommer ett inslag som SR/SVT inte själva äger rättigheterna till blir det mycket komplicerat att reda ut vem som ska ha betalt.

SVTs vd Eva Hamilton tycks också se detta som ett problem och önskar sig modern lagstiftning via en artikel i SVD.  Av outgrundlig anledning blandar hon in TPB i frågan, men visst är det intressant att även den svenska stats-televisionen är av åsikten att upphovsrättslagarna är omoderna?

Andra bloggar om: Upphovsrätt SVT

Det finns företag som förstått det här. Det finns också företag som inte har förstått och beklagar sig över att de inte tjänar pengar.

När min mor hälsade på nyligen råkade vi prata om Beatles. Jag fick för mig att det vore trevligt att höra dem i bakgrunden samtidigt och hann tänka tanken att leta fram några låtar på Spotify eller iTunes.  Nä, det går ju inte.  Sir Paul gillar inte internet och har sagt nej till försäljning på nätet. Åka till en butik eller beställa plastbit på postorder och få den nästa vecka?  Knappast.

imdb.com är en av mina favoritsajter. Det är inte så ofta jag ser på ång-TV men det händer och då använder jag ofta imdb.com för att kolla upp någon skådis jag känner igen men inte kan placera.  Ibland upptäcker jag att samma skådis varit med i en film jag inte har sett men som verkar värd att se.  Eftersom imdb ägs av Amazon finns det intill varje film en liten knapp man kan använda för att beställa DVD-versionen (när det finns en DVD).  Men någon möjlighet att direkt få hem filmen finns inte, trots att den rent tekniskt kunde ha funnits i sortimentet hos t ex Headweb.

I båda exemplen sitter jag bokstavligt med kreditkortet i näven redo att spontant köpa en produkt jag egentligen inte behöver. Men ingen säljare syns till, så det får vara.   Jag vill ha min produkt NU och tekniken finns för att leverera den direkt.

Tillgänglighet har ett enormt värde för köparen.  Rimligtvis borde det ha det för säljaren också.

Om de inte förstår tekniken eller hur marknaden förändras så kan de skaffa sig den kompetensen. För tekniken finns det mängder av kompetenta människor och för marknadsbiten skulle de tex kunna hyra in Daniel Johansson. Men det är ändå inte riktigt så enkelt.

Pengaflödet i musikindustrin är komplicerat. Köper man en CD är det inte många spänn som hamnar hos dem som faktiskt skrivit, komponerat, producerat och framfört musiken. Merparten stannar längs vägen i distributionskedjan. Det intressanta här är att jättarna i många fall äger flera delar av kedjan, ibland ända ned till butiken där skivan säljs och de tjänar (nåja, de brukade göra) pengar hela vägen.

Det är givet att jättarna är skräckslagna över affärsmodeller där den fysiska plastbiten inte längre fyller någon funktion.

Nyss hittade jag den här youtubelänken hos Emma. När jag såg den fick jag faktiskt en viss förståelse för att företag med föråldrade affärsmodeller försöker lagstifta mot förändring, men det finns ändå bara två vägar. Anpassa sig eller ge upp.