Drygt en timme efter att avbrottet inträffas finns alltså ingen tidsuppskattning alls.

Nu är det kanske inte alla som har en laptop med 3G-modem som ens kan besöka sajten när det är strömavbrott, men Fortum har faktiskt också en hyfsad mobil-version av samma information.  Tyvärr hjälper det inte så mycket när den information man mest av allt vill ha helt saknas.

Den genialiska lilla handhållna apparaten ersätter den femkilosklump som normalt finns på akutmottagningar och hemma hos astmatiker.    Jag köpte den ursprungligen i USA och den har hängt med i nästan tio år tills den nyligen förångade sin sista medicindos.   Även om jag inte reser numera så vill jag ha en ersättare och började leta efter en svensk leverantör.

Det visade sig att det finns en svensk importör och de upplyste mig att priset låg strax under 5000 kr, men att jag förstås borde kunna få en gratis av landstinget om min läkare intygade behovet.  Efter några minuters googlande kunde jag konstatera att flera postorderfirmor på nätet sålde apparaten.  Det kanske är på sin plats att påpeka att själva apparaten inte kräver något recept medan medicinen man laddar den med är receptbelagd.

De amerikanska priserna låg uppemot 200 USD men en brittisk firma hade det bästa priset, 90 GBP inklusive frakt.  Inte mycket att fundera över, jag klickade på köp-knappen och fiskade fram kreditkortet.

Men där någonstans började jag fundera över det svenska priset.   Det är sannolikt inte många som själva köper den här typen av utrustning i Sverige, de flesta får (förhoppningsvis) sin via landstinget.  Men det betyder alltså att landstinget betalar flera tusen skattekronor för något som jag själv som slutkund kan köpa för en tusenlapp.

Utan tvekan saltar den svenska importören priset så mycket de vågar, men det borde väl ändå finnas inköpare hos landstinget som klarar att ifrågasätta priser?  I synnerhet då när det gäller produkter där man enkelt kan göra prisjämförelser på nätet.

Jag har stort förtroende för vårdpersonalen i svensk sjukvård men när det gäller landstingsbyråkraterna känns det som det finns mycket att optimera.

Uppdatering: Fick ett mail som undrade vilken webbshop som jag köpte denna lilla astmainhalator från. Det var http://www.chemistdirect.co.uk/ , utmärkt service. Jag beställde en tisdag och på fredag samma vecka kunde jag hämta ut den hos mitt lokala postombud.  (Nej, jag har inte provision från dem

Det kan behövas dokumentation, matlagning kan vara på utdöende.  Snart kanske vi bara ger vår replicator en order likt Sir Patrick, AKA captain Picard, i den här sekvensen:

Hos MIT tycks de i alla fall ha ideer om hur det ska gå till. Lite mer om deras 3d food printer här.

3D food printer

Det är förstås inte bara tekniska problem att lösa. Lyckas någon bygga en replicator kommer till att börja med alla bönder att göra uppror. Tänk er de franska motorvägarna permanent blockerade. Säkert kommer det också att uppstå en proteströrelse som hävdar att replikerad mat är mord, eller nåt.

Själv blev jag inspirerad (läs: hungrig) av Nikkes matlagning och pratade med min egen matreplikator.  Dvs, jag ringde pizzerian och beställde hemleverans.

Nu är jag förstås part i målet i just det här fallet även om syftet med mitt blogginlägg inte var att knäppa vare sig Marklund eller Expressen på näsan.

Jag råkade läsa en artikel och ifrågasatte innehållet. Jag kunde använda mina egna kunskaper till att kontrollera fakta. När jag upptäckte att verkligheten avvek kraftigt från artikelförfattarens beskrivning tyckte jag det var värt att skriva om vad jag funnit.

När jag under eftermiddagen insåg hur många som besökt min blogg för att läsa just det här inlägget och hur många andra som bloggade om detta tyckte jag först det var en smula obehagligt.   Det kändes lite som ett drev och såna är sällan trevliga.  Men sedan tänkte jag en stund till.

Visst fann jag själv ett visst nöje i att det var just Liza Marklund som var ute och cyklade på djup is.  När Jan Guillou, Mats Svegfors och de andra stofilerna i gammelmedia rangordnar folk så är Marklund en “riktig journalist” och såna som jag en “glad amatör”.

Det här råkade vara en IT-relaterad fråga och jag får faktiskt betalt för att tillämpa mina kunskaper och erfarenheter inom det området så per definition är jag inte amatör (glad är jag däremot ofta).  Därför kan jag göra bedömningen att Marklund inte gjort något försök att verifiera sina uppgifter, trots att det påstås vara kännetecknande för en “riktig journalist”.

De som framställer sig själva som “riktiga journalister” borde tåla en granskning. De borde rimligtvis vara rädda om sin egen trovärdighet. Om det vid flera tillfällen är just Marklunds trovärdighet som ifrågasätts är det troligare att det faktiskt är ett problem med den än att debattörerna har någon annan agenda. Därför fyller bloggdebatten en funktion.

Riktiga journalister behöver också Riktiga Redaktörer. En Riktig Redaktör måste kunna rätta sina journalister och erkänna fel när de själva vill göra det. Därför nominerar jag härmed Thomas Mattsson till titeln Riktig Redaktör.  Han har nog inte förtjänat den riktigt än, men han rör sig i rätt riktning.

Liza Marklund har fått en utnämning på annat håll

Annat intressant på samma tema: Liza Marklund yttrandefrihet Knuff

Redan när Napster var “hett” så borde musikindustrins marknadsförare ha förstått att det fanns en marknad för nedladdningsbar musik och funderat över hur de bäst skulle tjäna pengar på den.  Det gjorde man inte, än i dag är det många bolag/artister som vägrar tillhandahålla sin musik till de betaltjänster som finns (iTunes, Amazon och Spotify för att nämna några).

På den vägen är det fortfarande, musikindustrin håller krampaktigt fast vid hur det var förr och tycks skräckslagna inför förändringar.

Istället väljer man att krångla till det för sina betalande kunder. Man har infört DRM-skydd som varit så opraktiska för köparen att det är obegripligt att någon överhuvudtaget vill betala för produkten. Sony BMG gick så långt att de försåg sina musik-CD med speciella spionprogram som installerades i kundens dator om han fick för sig att spela skivan där. På DVD-filmer finns ibland ett meddelande om att det är olagligt att kopiera filmen, ofta gjort så att man tvingas vänta under lång tid på själva filmen medan meddelandet visas.  Allt detta drabbar den som betalat för produkten.

Hur i all världen tänker man när man straffar sina betalande kunder och sedan påstår sig vara förvånad över att kunderna väljer de bättre fungerande alternativ som erbjuds gratis?

Apropå gratis, ett återkommande påstående i piratdebatten är att piraterna enbart är snåla och inte vill betala för sig. Ett handfast exempel på att pirater gärna betalar för god underhållning visade sig idag efter TPB-rättegången, även om pengaflödet ledde till blomsterhandeln istället för till skivaffären.  När förhöret med Roger Wallis avslutades fick han den vanliga frågan från rättens ordförande om han ville ha någon ersättning för att han inställt sig i rätten.  Wallis svarade att rätten gärna fick skicka blommor till hans fru.

Det kunde rätten inte göra, men uppenbarligen var det många andra som kunde.  SVD rapporterar att en blomsteraffär på Lidingö hittills levererat över 50 blommogram till fru Wallis. Jag gissar att de flesta beställningar gjordes via interflora.se som fördelar inkomna beställningar över de blomsteraffärer som finns i mottagarens område. Om en enda butik har gjort 50 leveranser är det troligt att familjen Wallis sedan länge fått slut på vaser.

Vi som tackat Wallis berättar också om detta, liksom Emma. Andra bloggar om Roger Wallis. Om du missat vad förhöret med Wallis handlade om så skriver Oscar om den mediala katastrofen. Eller varför inte lyssna själv hos SVT.

Uppdatering:  SVD rapporterar nu att vaserna mycket riktigt tog slut. Och jag själv fick tid att lyssna på förhöret:

Danowsky tycker att Roger Wallis borde vara bekymrad

och Thomas Engström tycker att vi ska krossa filmbolagen

Amerikanska TV-kanaler lägger ut sina program på nätet, men spärrar möjligheten för icke-amerikaner att titta. Det gör de av upphovsrättsliga skäl, den som gjort programmet har bara fått betalt för visning i USA. Den som äger rättigheterna till programmet vill förstås gärna sälja det till TV-kanaler i andra länder också. Samma gäller förstås också i de fall den amerikanska kanalen själva äger rättigheterna, de vill fortfarande kunna sälja dem vidare till andra.

Idag tipsar Aftonbladet om hur man enkelt kan kringgå “skyddet” så att man kan titta även om man befinner sig i Sverige.

Men om läsarna följer Aftonbladets tips och tittar på  sina favorit-serier på nätet så behöver de inte längre se dem när de senare sänds i en svensk kanal. Det betyder att antalet tittare minskar, vilket i sin tur minskar intäkterna för reklamfinansierade kanaler.

Kommer TV4 och de andra reklamfinansierade kanalerna nu att räkna ut hur mycket pengar de förlorar på grund av Aftonbladets artikel och stämma Aftonbladet på motsvarande belopp?

Nah. Även mediabolag vet att välja sina fiender.

Men visst är det intressant att aftonbladet.se visar sina besökare vägen till upphovsrättsskyddat material, när andra sajter inte får göra det?  Aftonbladet försöker dessutom tjäna pengar på detta, tipset om hur man gör kan man nämligen bara läsa om man betalar för Aftonbladets Plus-tjänst.

Men livet handlar inte bara om jobb. Tvärtom bör jobbet inte vara mer än en liten del av vardagen ens när man gillar det man jobbar med. Därför är det skönt att i det nördiga teknikflödet ha några inslag av verklighetskontakt. Någon som skriver sånt man själv tänker ibland men inte klarar att formulera. Någon som Stefan Hallgren som med ett stadigt grepp om verkligheten vågar skriva det han tänker. Som vågar avvika från standardmallen.

När kommersiella media är ytliga och optimerat korrekta för maximala annonsintäkter är bloggosfären oändligt rymlig.  Det finns plats för alla och allt som publiceras blir förevigat.  Teknik och humanism i full symbios.

Det kanske finns hopp för framtiden ändå.