Det allra första jag kollade var om den hade support för Google Apps och flera konton.  Yep, det finns. Jag kan öppna dokument från både mitt Apps-konto och det gamla gmail-kontot utan problem.

Eller nja. Inte helt utan problem. Vid ett par försök fastnade jag i en loop när den försökte hämta dokumentet och gång på gång bad mig välja konto.  Det kändes dock som en version1-bugg som förhoppningsvis blir åtgärdad.

Jag skapade ett nytt dokument och skrev lite i det på telefonen, provade samtidigt att öppna det i vanliga Google docs och konstaterade att collaboration mode funkar, det går att skriva i båda samtidigt.

Ett menyalternativ gjorde mig nyfiken:

Document from photo?   Jag greppade närmaste trycksak (Kjell&Co-katalogen) och tog en bild lite på måfå.  Klickade på OK, och möttes strax av ett dokument som såg ut så här:

Dvs, dels själva bilden, dels en OCR-tolkning av texten  (klicka på bilden för större version). Inte perfekt, men det var å andra sidan en slarvigt tagen bild. Kan vara en användbar funktion.

Att skriva dokument eller spreadsheets i telefonen är förstås inte särskilt optimalt, men när man normalt använder Google Docs är det i varje fall bekvämt att kunna ta en titt i ett dokument eller göra en mindre ändring. Appen har en del små glitchar, men på det hela taget helt ok. Dessutom är den gratis.

Hittar du inte Google Docs for Android i Market kan du använda denna QR-kod:

Det finns en fil i Android som innehåller positionsdata, så långt är det likadant som i iPhone. Men medan iPhone tycks fylla på filen i all oändlighet så är filen i Android bara en tillfällig cache. Den innehåller de senaste positionerna och lagrar data i max 48 timmar. Cachedatat kan användas när en app vill veta position men inte behöver så exakt info att man måste dra igång GPSen, vilket då sparar batteri. Man kan också använda sig av cachedatat för en ungefärlig position under den tid det tar för GPSen att få en bra fix från GPS-satelliterna.

Det är alltså inte riktigt samma sak som att logga positioner för alltid. Det har spekulerats i om det var meningen att filen i iPhone skulle fungera på samma sätt, men att en bugg eller rent förbiseende gjort att filen inte rensas.

Så här långt är det alltså en funktion som används lokalt i telefonen.   Det finns också de som argumenterar för att Android även rapporterar positioner till Google som använder den informationen för att bygga upp sin egen positioneringsdatabas, att användas för positionering av telefoner och datorer som saknar GPS.

Ja, Android rapporterar sånt till Google regelbundet, men det finns en i mitt tycke väldigt väsentlig detalj.  Användaren kan välja om rapportering ska ske eller inte.

Så här ser det ut i min Nexus (Android 2.3.3) när jag slår på positionering via mobiloperatör/WiFi:

Jag får alltså själv välja om jag tycker det är ok att skicka info till Google eller inte. Notera att kryssrutan “Use wireless” alltså handlar om positionering. Oavsett om man godkänner rapportering eller inte fungerar förstås WiFi-uppkoppling som vanligt i telefonen.

I min lilla labbtelefon, Huawei U8300, ser det ut så här i svensktalande version (2.1-update1):

Man kanske kan ha synpunkter på översättningen, men funktionen finns med och användaren kan välja.

Att ha möjlighet att slå av eller på rapporteringen känns i varje fall marginellt bättre än att automatiskt ha godkänt den inbyggda spionen via ett avtal som man möjligen har ingått när man köpt telefonen.

Generellt har jag en hel del åsikter om att hårdvarutillverkare tar sig friheter på det här sättet.  Om de ska plocka ut information från min utrustning och använda/behandla på något sätt så är det oerhört viktigt att det är tydligt, att det är opt-in samt att man kan slå av eller på när man vill.  Det är min information och jag vill ha rätten att bestämma över den.  Jag använder t ex Foursquare, Gowalla, Places, Latitude och andra tjänster som är baserade på positionering, men det är jag som bestämmer när, var och hur.

Så kom då dagen när den släpptes.   Jag besökte glatt http://amazon.com/apps/ och tänkte provköra.  Det fanns ingen nedladdningslänk ens när man besökte sidan från en Android-telefon, ej heller någon elegant QR-kod att scanna. Men, man kunde ange sin emailadress för att få tillgång till appen.

Ett mail anlände strax med nedladdningsinstruktioner.  Man måste förstås ställa in sin android att godkänna apps från “Unknown sources” eftersom appen inte kommer från Android Market.  Sedan var det bara att hämta ned appen (som för övrigt finns på adressen http://amzn.to/getamazonappstore) och installera.

När man startar appen första gången måste man logga in med sitt Amazon-konto.  Det funkade utan problem och jag möttes därefter av en fin topplista:

En kul gimmick är att de varje dag kommer att ha en app som är gratis att ladda ned, oavsett vad den annars kostar. Första dagen var det nya Angry Birds Rio, idag “Worlds series of poker”.

Sedan kommer då den riktigt tråkiga biten.  När jag klickat på “Get App”-knappen möttes jag av det här meddelandet:

Riktigt trist och en aning oväntat.  Generellt gillar jag Amazon och de brukar faktiskt göra saker rätt.  Jag provade också att koppla upp Androiden via StrongVPN för att få en amerikansk IP-adress, men fick ändå samma meddelande. Jag var trots allt inloggad på mitt Amazon-konto där min postadress avslöjar att jag är en utlänning som man inte vill sälja till.

Jag har inte sett någon info från Amazon om att det är US Only, det hade onekligen varit trevligt om de informerade om det innan man spiller tid på att installera en app man ändå inte kan använda.  Förhoppningsvis blir vi så småningom insläppta efter att de utvärderat sin Amazon Appstore for Android på den amerikanska marknaden.

Det konto som pekas ut som inkompatibelt är alltså ett konto som ligger under Google Apps och hostas av Google.  Allvarligt talat, när ska Google reda ut soppan med vanliga Gmail-konton kontra Apps-konton?  Hur fel har de egentligen lyckats designa Account-systemet när det funnits den här typen av problem i flera år?

Jag började alltså på bokstaven L, drog fingret mot Ä (men som strecket visar var jag bara i närheten) och därefter vidare mot övriga bokstäver.  Ett dubbelt T sker med en liten rörelse på samma bokstav och när jag lyfter fingret vid E föreslår programmet automatiskt “lättare”:

Därefter kan jag direkt börja skriva nästa ord.  Eller, om den föreslagit fel ord, välja ett annat som matchar, i det här fallet “lärare” eller “läktare”.   Ja, SlideIT har en svensk ordlista!   Det finns andra liknande apps för Android, men såvitt jag vet är SlideIT den enda som har en svensk ordlista och ett tangentbord som innehåller ÅÄÖ.

Givetvis kan man själv lägga till egna ord och den tycks lära sig vilka ord man använder mer frekvent än andra.

Appen har också en förkortningslista där man själv kan lägga till förkortningar som man vill att den ska expandera automagiskt.  När man installerat finns där några få förkortningar med som exempel, tex “SUH” som expanderas till “Skrattar ut högt” vilket låter som de använt Google för att översätta.  Mer udda är att förkortningen FRA finns med, den expanderas förstås till “Försvarets Radioanstalt”.  Hmm.

Det behövs lite övning innan man vänjer sig vid att skriva på det här sättet men det tar inte lång tid förrän man skriver mycket snabbare  än med den vanliga pekfingervalsen.

SlideIT finns i en demo-version i Android Market, full version kostar €5.99, dvs ungefär 55 kr. När du installerat behöver du gå in i settings för SlideIT och lägga till den svenska ordlistan.

Hämta demo-versionen genom att scanna:

Kom plötsligt på att jag inte testat WordPress egen android app, men det verkar fungera.

Bilden visar den minsta 220V-USB adapter jag sett.

Det är helt klart en tidig release, allt är ännu inte så integrerat som jag skulle vilja ha det, tex finns Dropbox inte med i share-menyn.  Inte heller finns en automatisk synkning av filer, det mesta är än så länge fokuserat på att komma åt filer i Dropboxen. Det går att ladda upp från Android till dropbox men känns lite provisoriskt.  Hjälptexten innehåller lustigt nog en väldigt iPhone-liknande blå bård längst upp, vilket sannolikt beror på att det är samma websida som visas som i iPhone-appen.

Men det är en bra början, jag förutsätter att det kommer mer funktioner med tiden.

Har du inte Dropbox?  Gå genast till dropbox.com och skaffa ett gratiskonto!

T ex har den en liknande contact-sync som Facebook for Android har, dvs den plockar in info från Twitter och synkar med kontakter i adressboken.

Nu har Twitter förstås inte så mycket profilinfo om sina användare som Facebook har, men i adressboken får man i alla fall in profilfoto från Twitter och telefonnummer om användaren uppgett det i sin profil.

När man bläddrar i contacts så får man upp en bild liknande denna:

Här syns det att denna (slumpmässigt utvalda, helt okända) kontakt i min adressbok fyllts i med info från dels Facebook-appen och dels från Twitter for Android.  Den visar senaste statusuppdatering från båda.

På samma sätt kan man direkt från ett twitternamn hoppa in i adressboken om man skulle vilja ringa upp eller nåt. (Gör folk sånt fortfarande?)

Rent generellt verkar det mesta supportat, men gränssnittet behöver putsas en del, tex verkar det bara finnas nya typen av retweet och jag hittar inte ens hur man gör för att besvara något ur flödet med ett DM.

Jag ska ge den några dagar, men det känns som jag kommer att fortsätta använda Twidroid senare, åtminstone tills det kommer en uppdatering av Twitter for Android.

Ok, den uppfyller inte så många punkter på min önskelista men nog skulle den göra sig bra på väggen för soff-surfande. Företaget tycks ha en egen Market för apps, något som inte känns helt rätt för en Android-baserad lösning, men det verkar som det går att köra standard-apps också. Frågan är hur många apps som anpassar sig väl efter skärmupplösningen (som förstås är full HD, 1920*1080).

Men det skulle kunna vara så mycket mer. Det är visserligen 9 månader kvar till jul men jag skriver en liten önskelista:

Vad jag skulle vilja ha i en Google-TV:

• Möjlighet att titta på mina favoritprogram när jag har lust.
• Reklamfinansierat är ok, men möjlighet att slippa reklam genom att betala bör finnas, antingen per program eller fast avgift per månad.
• Inga tablåer. Jag väljer vad jag vill se och när jag vill se det. Problemet med soffpotatisar som inte klarar att välja själva löser man med crowdsourcade playlists (som blir en sorts “kanaler”).
• Livesändningar behövs också men bör alltid finnas tillgängliga för att se i efterhand när man vill.
• Möjlighet för vem som helst att lägga upp material.  En “app store” för program.  Mitt behov av att titta på hemgjorda filmer med pianospelande katter är rätt begränsat, men det skulle också ge små produktionsbolag möjlighet att nå en publik. Youtube 5.0, typ.
• Öppet API för tredjepartsutvecklare så att tjänster typ Bambuser kan länka in sig (mot en del av intäkterna, förstås).
• Inga geografiska begränsningar i vad man får titta på. Det finns förstås en del praktiska språkproblem, men det går att lösa.

Det är inte tekniken som sätter stopp, den finns redan. Flera av punkterna ovan finns redan som tjänster på nätet, men med en mängd begränsningar.

Det som behövs är nytt tänk (och stora mängder jurister).  TV-serier produceras redan idag ofta av fristående produktionsbolag som sedan säljer rättigheterna att visa serien till TV-kanalerna.

Ok, det här kommer inte att hända över en natt eller före julen 2010. Men på samma sätt som Apple ritade om mobilbranschen borde Google ha tillräckligt med muskler för att åtminstone påbörja förändring av TV-branschen som trots allt sett likadan ut i ett halvt sekel.

Ett litet problem i sammanhanget är att jag inte har någon TV.  Men jag förutsätter förstås att tjänsten funkar lika bra i dator och mobiltelefon.